Lyngen, fågel eller fisk? På fredagskvällen den 9 september startade vi resan mot ett nytt havsfiskemål, i en liten ny riktning än det vi var vana med. Vi åkte rakt norrut mot Skibotn, via Karesuando och Kilpisjärvi på finska sidan. Från Skibotn skulle vi vidare några mil till Manndalen sjöbuer inne i Kåfjorden. Tanken var att vi skulle tälta någonstans efter vägen, men vi körde på och plötsligt var vi inne i Norge. Alla som försökt hitta en tältplats ute i bushen där, vet hur svårt det kan vara att hitta en sådan. Stup och klippor på ena sidan vägen, och havet på den andra. Flest: Mandelpotatis Halv åtta på lördag morgon ringde vi vår värd, nu ville vi in i stugan, äta en rejäl frukost och sen ut på det stora blå. Han var lite överraskad att vi redan var framme. När han kom till stugorna såg han vårt tält och skrattade och undrade varför vi inte hört av oss. De hade ju kunnat lägga ut en nyckel till oss, eller vi kunde ha lagt oss i tältkåtan eller varför inte ”slöyehytten”, d.v.s. rensboden som hade klinkers och golvvärme. Ja, tältkåtan kanske... Så blev det frukost, tillverkning av tackel samt planering. Det var lite dåligt väder, så vi skulle hålla oss inne i Kåfjorden första dagen. Några ställen var markerade på sjökorten. Båtarna var fantastiskt fina, 17 fots, med styrpulpet, 40 hk fyrtaktare och inbyggt ekolod. Det var ett rent nöje bara att köra båten. Jag och min nye båtkollega Ivar färdades i en, och Micke och Per i den andra. Vi färdades runt om i den inre delen av Kåfjorden, där det skulle finnas torsk. Det blåste stundtals friskt i byarna, och regnade en hel del. Jag har faktiskt aldrig varit med om så byiga vindar, samt att vindriktningen ändrades så ofta. Det var från alla vädersträck... Fisket denna dag var inget att skryta med. Lodet visade på mycket fisk, och vi fick en del mindre sej och kolja. När man går iland för dagen och fångsten är ringa, kan man ju alltid glädjas åt att tiden i ”slöyehyttan” inte blir alltför lång. Lite extra tid istället för en god soppmåltid på (trots allt) färsk fisk. Vår käre värd hade dessutom sett till att vi fick mandelpotatis för hela vistelsen. Elmer var där Söndag. Ny dag, nya förhoppningar. Denna dag skulle vi försöka ta oss ut i Lyngenfjorden, d.v.s. lite längre ut mot öppet hav. Det är ju där dom finns, Elmer och dom, eller hur? Vi rörde oss i öppningen mellan fjordarna, och faktiskt så fick jag en hygglig katt på 4,7 kg där. När vädret sedan tillät så drog vi över till andra sidan Lyngenfjorden, lite nordväst mot några holmar där fisket skulle vara bra. Vi sökte och sökte, men behövde samtidigt hålla oss lite i lä för att inte drifta så fort. Här och där fick vi lite fisk, och det mest spännande denna dag var när Ivar vevade upp några småsejar han hade på, när det plötsligt tog tvärstopp halvvägs upp till ytan. Spötoppen gjorde några djupdykningar ner under vattenytan innan det plötsligt blev stilla. 1 mm nylonlina till tacklet hade gått av. Jag gissade på stortorsk, men våra norska vänner trodde mer på en större kveita. Ja, det svaret får vi ju aldrig. Återigen en kort kväll i bodan och sedan serverades en delikat middag på stekt torsk med kapris. Mums. Jo, det hände faktiskt något som hänt oss ett flertal tillfällen. När man håller på att rensa fångsten kommer det ofta någon nyfiken ortsbo och tittar och är intresserad av hur fisket går. Sedan kommer alltid snacket in på hur man filear eller drar skinnet av någon fisk, i detta fall var det min katt. Det som händer är att nämnda norrman gärna tar över kniven (om han så är klädd för bröllop) och visar vänligt hur det hela skall gå till. Och visst kan dom, alla är ju proffs. Tror jag det. Samme man berättade om fantastiska fångster av fläckig havskatt , den största på ”to meter fem og tyve” och ”fem ton brosme” vid ett och samma tillfälle. Vår tilltro till hans berättelser avtog med tiden. Små, men rekordfiskar ändå Måndag. Det skulle blåsa upp på eftermiddagen visade väderprognosen, så vi hastade ut för att söka torsk, som lyst med sin frånvaro så långt. Vi begav oss återigen inåt Kåfjorden, där den enligt säkra källor skulle hålla till. Jag och Ivar höll norra sidan, medan Per och Micke (som vanligt) testade av ett större geografiskt område. Vi hittade en kant med lite större brosme, där Ivar toppade med en på 5,5 kg. Jodå, blodvite uppstod för både mig och Ivar i några fingrar. De är lite lömska de där brosmarna. Vi fortsatte än längre in i fjorden där havet var lite mer stilla. Plötsligt kände jag en liten annorlunda aktivitet i andra änden av spöet. Det visade sig vara en kveite på 3,7 kg som kämpade tappert och inte gärna lät sig fångas. Men det gick och var faktiskt nytt pers. Undrar då hur det är att få en på över 100 kg, som enligt ryktena fångats just här och skulle vara rekord av någon form. Vi låg kvar flera timmar och fiskade i väntan på lite mildare vindar, men tog oss sedan hemåt i lite gropig sjö. Väl i stugan kom strax vår värd och undrade om vi var välbehållna. När han kom ut till anläggningen mitt på dagen hade det varit uppemot 15 sekundmeter, så han var orolig att vi hade varit ut mot öppet hav. Både vi och våra kollegor hade lyckats undvika dessa hårda vindar ute på havet, men senare på kvällen blåste det upp igen och vi fick uppleva dem på bryggan istället, som väl var. Vi avnjöt bastu för tredje kvällen, en härlig Bouillabaisse fick avsluta gourmetmiddagarna och avrunda denna resas njutningar. Var det ryssarna? Tisdagen var bara att packa ihop, utföra lite persedelvård samt summera intrycken. Stugorna var helt okey, båtarna var toppen, omgivningen som vanligt bedårande vacker med de sedvanliga havsörnarna vakande över oss. Än har jag inte varit i Norge utan att se denna mäktiga skapelse. Men detta var nog en av de norgeresor som gett sämst fångst vad gäller volym, men även storleken på fisken var betydligt sämre än normalt. Berodde detta på att någon rysk trålare befunnit sig alltför nära, hade vi bara oflyt, eller är fisket sämre här? Ja, det vet jag inte i dagsläget. Vad jag däremot vet är att det blir en ny resa till Norge till våren. Inte vart, inte med vem, men ATT det blir av…Elmer är ju dessutom kvar... © Text o foto: Curt Burman & Co 2005

Reportage inskickat till Havsfiskeguiden © Text o foto: Curt Burman & Co 2005 Tack för er medverkan. ‹‹ Tillbaka Mikael Isaksson, den halvnakne kocken.