Operation havskatt Vi fiskar med rena pirkar och några upphängare eftersom musselletandet i gryningen slagit slint. I normala fall skulle detta betyda att chanserna för havskatt varit försvinnande små, men inte i dessa vatten. Mitt allra första hugg resulterar i en fisk på fem kilo, vilken snart följs av flera. Det tycks finnas havskatt överallt. Trots att vi fiskar på ganska stort avstånd från varandra får vi hugg med jämna mellanrum. En och annan torsk hakar på emellanåt, men katterna dominerar stort. Det är präktiga bitar mellan fyra och sju kilo, men de verkliga tungviktarna uteblir. Det är söndagsmorgon i slutet av juli. Vi ligger och driver utmed Svaerholthalvöya i Laksefjorden. Närmaste granne i öster är Nordkinn, vars stormiga farvatten mot Ishavet blivit många fartygs bane. På andra sidan Svaerholthalvöya har vi den väldiga Porsangerfjorden, Norges största, med nordkapsklippan som sista utpost i norr. Tre båtlag med två personer i varje farkost har vi trimmat ihop inför denna 190-milafärd till Nordkalotten, hitlockade av skildringar om ett fiske och en fauna långt utöver det vanliga. Speciellt är det havskatt vi är ute efter, denna fula och säregna men ack så välsmakande fisk, som ökar i antal och storlek ju längre norrut man kommer. Havskattens latinska benämning, anarchichas lupus, på svenska ungefär ”uppkrypande varg”, bygger på en gammal, grundlös föreställning att fisken vid vissa tillfällen kryper upp på klipporna. Den är egentligen inte någon stor kämpe. Med sin styrka och kompakta kroppsform håller den visserligen emot rätt bra, men gör inga vidlyftigare rusningar och tröttnar, eller snarare ger upp, ganska fort. Väl uppe i båten blir det dock andra tag, och här vidtar de verkliga spänningsmomenten. Fisken snor runt och hugger efter allt som kommer i dess närhet. Fingrar och fötter lever farligt. Det är bäst att hålla sig på avstånd och invänta ett passande tillfälle för klubbning. Sedan återstår det allt annat än angenäma arbetet med kroklossningen. Med en långskaftad tång gäller det att få loss de ofta demolerade krokarna bland vassa tänder och seg brosk. Vid ett tillfälle bet en katt igenom stöveln på en skeppare under turfiske på västkusten. Stortån blev en enda köttslamsa, men tack vare att en akutmottagning kunde nås på en timme kunde den räddas. Jag har även varit med om att en huggkrok knipsats av efter ett kattangrepp. Längre ut på dagen får vi syn på ett jättelikt måsslag i sundet mellan en ö och fastlandet. På avstånd liknar dyket en strut med spetsen nedåt, och när vi kommer närmare ser vi hur måsarna seriedyker efter sprittande småfisk i vattenytan. Det visar sig vara tobis, en decimeterlång, blåsilverglänsande fisk. Stimmet attackeras inte bara från ovan. Underifrån hugger en månghövdad skara av gråsej in i frossandet. Vattnet sjuder av liv. Måsarnas skrän är öronbedövande. Vingor och fenor piskar vattnet till skum. Vi stannar till i utkanten av infernot. Pirkarna åker i, men hinner inte värst långt förrän en följd av energiska knyck avslöjar att sejen gått till angrepp. Urban i fören på vår båt halar upp först. Tre fiskar på halvtannat kilo dimper ner i båten. En sitter på pirken, de andra på upphängare. Full pott alltså. Ögonblicket efteråt är det min tur. Även här sitter det fisk på alla krokar. I tio minuter drar vi sej på löpande band, men sedan blir det totalstopp. Tobisstimmet har lyckats undfly sina förföljare. Måsarna skingras och det blir stilla. Skulle stimmet uppenbara sig ännu en gång? I väntan på att måsfåglarna ska röja dess framfart diskuterar vi bästasättet att ta sig igenom armadan av sej, som osvikligt sluter upp under småfisken. Lyckas vi med detta ges nämligen fina möjligheter att komma i kontakt med större och intressantare fiskar. - Titta där, vid öns sydspets! ropar Urban plötsligt, samtidigt som han pekar mot ett stråk av vitfåglar, vars spets befinner sig på nämnda plats. Hoppets låga tänds åter. Snabbt får jag fart på snurran och styr mot udden. Denna gång byter vi ut 200-gramspirkarna mot 400-gramssänken för att snabbt komma till botten. Upphängarna har vi häktat av och i stället apterat krokar med färska sejfiléer. Trots detta blir vi till en början inte kvitt sejen, men i ett kortare avbrott mellan räderna får vi till slut bottenkänning. Till sidan 2 ››

Reportage inskickat till Havsfiskeguiden © Text o foto: Erik Widen Tack för er medverkan. ‹‹ Tillbaka till reportagebanken