forts Operation havskatt Urban landar strax en havskatt och hinner även med en torsk innan jag får känning av fisk. Det börjar med några trevande dragningar i linan. Jag låter tacklet ligga helt stilla på botten en stund. Ingenting händer förrän jag försiktigt lyfter spötoppen och känner att det med ens blir stumt. Jag gör två rejäla mothugg för att driva in kroken och fisken är fast. Den är tydligen av segt virke och ger inte efter en tum trots att jag lutar mig bakåt i båtstolen och tar i av alla krafter. - En kattusling förstås, föreslår Urban. - Kanske, men då är det en baddare, framkastar jag och tar spjärn för nya pumptag. Min bastanta motpart nere i djupet förstår sig verkligen på att utnyttja sin volym på bästa sätt. Visserligen har jag nu pressat upp den från bottenregionen och vinner meter för meter, men det är ett påfrestande arbete. På tio meters djup blänker det plötsligt till av något vitt, större än ett dasslock. Vit? undrar jag, en vit fisk? men erinrar mig sekunden efteråt, att hälleflundran faktiskt är helt vit på undersidan och utbrister: - Det är en hälleflundra! Hoppas den sitter ordentligt. - Det här går åt helsike, flämtar jag strax därefter när fisken går ut några meter och samtidigt ger dacronlinan ett slag med stjärten så det rister i spöt. Såväl tafs som lina står emellertid rycken och gaffningen förlöper utan missöden. Fiskvågen stannar på 7,5 kilo, ett litet exemplar för att vara en hälleflundra. Jag är dock mer än nöjd då det inte är många förunnat att någonsin fånga en fisk av detta släkte. I mitt stilla sinne funderar jag på hur utgången skulle bli med en fullvuxen fisk på låt säga 100 kilo. Hälleflundrans namn lär ha sin upprinnelse i att den i katolska länder tidigare betraktades som en helig fisk och kunde ätas även under fastan. Den camouflagetecknade översidan kontrasterar mot den helt vita undersidan och ger fisken ett både ovanligt och vackert utseende. Kroppsform och rörelse i vattnet ger å andra sidan intrycket av massiv kraft. En annan egenhet hos hälleflundran är att den, liksom makrillen, saknar simblåsa och sålunda utan besvär kan förflytta sig diagonalt. Den mattas därför inte på samma sätt som torskfiskar och andra arter när den från stora djup tvingas upp till de övre vattenlagren, utan etablerar fight in i det sista. Mitt mellanhavande med flundran har tagit sin tid. Måsdyket har för länge sedan upplösts när vi ska till att fortsätta fisket. Vi ansluter oss därför till de övriga och granskar varandras fångster av sej, torsk, havskatt och lubb, varpå vi gör ett gemensamt försök över en grundklack närmare land. Här anmäler sig några smärre bergstorskar och en snäckgarnerad sjöpung, vilket inte ger anledning till någon större fiskefeber. Frampå kvällen kommer vi tillbaka till tältlägret som vi inrättat under en brant fjällsluttning ett stycke från stranden. Vi förtöjer båtarna med ankarna utåt från aktern och kraftiga rep fästade i bergskilar på land. Den minsta båten, som är tillräckligt lätt för att dras upp på land, får tjänstgöra som transportör. Hela bränningszonen är översållad med stora och små stenar av skiftande form och färg. Några är blåaktiga som havet, andra rödlila, och åter andra smaragdgröna. Svarta girlander av ilandspolad, torkad tång slingrar sig fram mellan stenanhopningarna. Småvågornas skuggspel mot den ljusa sandbottnen accentuerar intrycket av maritim skönhet. En kall, tilltagande kvällsbris sveper dock snart bort intrycken av idyll och harmoni. Dessutom börjar mera primära behov, såsom mat och sömn, göra sig påminda. Spritköken plockas fram och våra smaklökar får för första gången stifta bekantskap med färsk, stekt havskatt, eller kotlettfisk, som den ibland kallas av gormander. Under natten friskar vinden i ytterligare och måndagen blir en svart dag i flera bemärkelser. Regn- och kulingbyar tvingar oss att avbryta en påbörjad fisketur och större delen av dagen tillbringas i tälten med kortspel, kaffedrickande och översyn av fiskeredskap. Dagen därpå förbättras utsikterna, om än långsamt. Vid middagstid bemannar vi åter båtarna och söker oss ut mot ett område norr om den ö vid vilken vi stött på måsslaget. Enligt sjökortet ska här finnas flera vidsträckta grund med varierande botten. Med ekolodets hjälp finner vi snart platsen och väljer ut en djupbrant som sträcker sig från 30 meter ner till 200. Till en början är det mest smålubb och sej som lockas till betena, men allteftersom vi driver ut över djupare vatten blir fångsterna intressantare. Mats i båten närmast gaffar en färggrann kungsfisk på väl ett kilo. Själv får jag en långa på ungefär det dubbla. Några fina sandskäddor låter sig också luras. ‹‹ Till sidan 1     Till sidan 3 ››

Reportage inskickat till Havsfiskeguiden © Text o foto: Erik Widen Tack för din medverkan. ‹‹ Tillbaka till reportagebanken