Kolja och kuling En hamnpir eller molo, som är den vanliga norska beteckningen, spelar en viss roll i detta avsnitt, men för sportfiskare på jakt efter specimenfiskar kanske kampen med rekordkoljorna är väl så intressant. I slutet av juli för åtskilliga år sedan befann jag mig i Berlevåg, ett fiskeläge på Varangerhalvöya i nordligaste Norge. Platsen konkurrerar med Trosa och andra om benämningen världens ände. I dessa trakter är det mycket som är nordligast. Ishavsveien från Tana bro till Berlevåg, på vilken jag kommit, är världens nordligaste liksom järnvägen i Berlevåg. Den senare tillkom för att frakta sprängsten till Svartoksmolon, vilken två gånger – 1932 och 1959 – krossats av ishavet, men nu är intakt. Ishavsveien är egentligen värd ett kapitel för sig. Den skär sig fram mellan söndervittrade berg och utmed vilda fjordarmar i kargast tänkbara terräng. Vore det inte för havet kunde man understundom tro att man hamnat i en klippöken, så steril och ogästvänlig är naturen. Berlevåg är med nordnorska mått mätt ett stort samhälle med omkring 1500 invånare, alla mer eller mindre beroende av fisket. Och fisk finns det. Östhavet, som är en del av Nordishavet, anses som ett av världens fiskrikaste, och golfströmmen gör att det är öppet vatten året runt. Som sportfiskare var jag tämligen ensam i fiskeläget, men jag fick snart bekräftelse på att vattnen utanför Berlevåg har mycket att erbjuda även den som enbart håller sig till spö och lina. I pensionatet där jag vistades fick jag namnen på ett par fiskare, vars skuta låg inne. Eventuellt kunde jag engagera dem för en fisketur. Jag letade rätt på båten, och en stund senare även ägarna, far och son, vilka var i färd med att köra in gråsej i ett frysmagasin med en liten truck. De omtalade att de nyss var hemkomna efter några dagars fiske på bankarna utanför Nordkinn, men att de nu var lediga och gärna tog mig med på en tur redan samma eftermiddag. I väntan på avgång spatserade jag runt i hamnen och pratade väder och fiske med skeppare och folk tillhörande fiskeindustrin. Temperaturen höll sig omkring tio grader i skuggan, vilket är normalt för årstiden. I gengäld är inte vinterklimatet alltför barskt trots det nordliga läget. Termometern visar sällan under fem minusgrader och snön ligger oftast bara några dagar innan den slaskar bort. Havet är desto lynnigare, och jag fick mig många historier till livs om skeppsbrott och förlorade fiskeredskap. För närvarande var dock sjögången lindrig och gav hopp om lyckat fiske. Vi lämnade hamnen vid 14-snåret och rundade den imponerande molon, som var prickig av måsfågel. Jag riktade blicken norrut mot horisonten och försökte med fantasins hjälp framkalla en vision av nordpolens ismassor på ögonens näthinnor. Allt som syntes var dock ett blånande hav med mjuka dyningar. Av skepparen fick jag veta att det var åtskilliga distansminuter till drivisen så här års. Efter tjugo minuters gång observerade vi ett stort måsslag någon kilometer mot nordost, vilket skepparen bestämde sig för att undersöka närmare. Småsejen sprätte i vattenytan och ett hundratal måsar och trutar förde ett oherrans liv när vi närmade oss. Motorn fick arbeta på tomgång medan vi gjorde iordning fiskedonen. Juksamaskinen svängdes ut över relingen och snart var reven med plastmaskar och lyskrok på väg ned i djupet. Själv använde jag mig av ett båtspö med Penn-rulle och ett 200-gramssänke, ovanför vilket jag apterat tre kraftiga, silltacklade hajkrokar. Djupet uppgick till runt 50 meter och sjögången var obetydlig, men linan kom ändå att löpa ut ganska snett i vattnet p.g.a. den starka strömmen. Jag hann förresten inte ned till botten förrän juksamaskinen vid min sida började gnälla, och snart låg två koljor i fyrakilosklassen, en något mindre gråsej och några kilostorskar framför skepparens fötter. Så snart jag fått bottenkontakt fick jag hugg och började pumpa upp fisken mot ytan. Halvvägs uppe kom ännu ett hårt ryck, som kändes ända ner i spöhandtaget och jag förstod att ännu en fisk slagit till. Dragkampen blev hård, men väl uppe i ytan förlorade fiskarna det mesta av sin kraft och jag fick hjälp av sonen att gaffa dem. Båda var koljor, den mindre omkring fyra kilo, den större i sexkilosklassen. Dessvärre hade vi ingen våg att tillgå, men jag hade heller ingen tanke på att registrera fiskarna, då jag vid denna tidpunkt var måttligt intresserad av rekordtabeller. Dessutom verkade ju koljor i detta format vara vardagsmat häruppe, och föga kunde jag ana att de på sydligare breddgrader skulle vara veritabla troféer. Nästa försök resulterade i en trekilossej, vilken förvånade med ett par luftsprång innan jag kunde hiva den ombord. Sedan följde en halvtimmes fantastiskt fiske då vi fyllde fyra femtiokiloslådor med sej, kolja och en och annan torsk. Så med ens försvann stimmet av småsej och med det all grövre fisk. Vi styrde nu in mot Kjölnes fyr på fastlandet för att fiska av en grynna, som enligt skepparen ofta hyste storsej och havskatt. Under tiden rensade vi fisken och fick strax hundratalet vitfåglar larmande i kölvattnet, störtdykande efter fiskrens och ridande på vågorna. I allt ståhej lade jag inte märke till att sjögången började bli allt kraftigare. Då jag inte längre kunde sprätta upp fiskbukarna utan att ta hjälpsteg kastade jag ett öga över relingen och såg då att skummet stod vitt kring några blindskär. En stund senare lade skepparen om rodret och satte kurs mot hemmahamnen. Nordanvinden hade ökat ytterligare och vitskummiga vågkammar gav sig fräsande tillkänna. Något fiske var ej längre att tänka på. Här gällde det att komma i lä bakom molon innan vinden arbetat sig upp i styv kuling. Den lilla fiske kuttern rullade betänkligt under sin berg-och-dalbanefärd och jag började känna en viss oro i magen trots att jag sällan lider av sjösjuka. Piren syntes nu som en mjölkvit strimma rakt förut, och jag märkte att vi fått sällskap av flera sjarkar på väg mot den skyddande hamnen. Störtsjöarna slog ideligen in över båten och fick lådorna med fisk att kana fram och åter över det hala däcket, men snart hade vi rundat pirens yttersta spets och kunde lägga till utom räckhåll för elementens raseri. På vingliga ben tog jag mig upp på kajen, betalade trots protester ett par tior för båtturen till skepparen, som framhöll att det var mer än nog med den fisk jag lämnat, och kämpade mig fram till pensionatet i vindbyarna. Inne i stugvärmen kunde jag inte låta bli att göra en jämförelse mellan den kommersialiserade form av sportfiske i havet som bedrivs från turbåtar vid den svenska västkusten med överfulla båtar och ofta mager fångst, med denna och liknande turer i nordnorge. Då får man emellertid kosta på sig en tripp på ett par hundra mil för att ta sig hit. © Text o foto: Erik Widén

Reportage inskickat till Havsfiskeguiden © Text o foto: Erik Widén Tack för er medverkan. ‹‹ Tillbaka