Saltstänkt fiske i väst Vid midsommartid för några år sedan befann sig min sportfiskekollega, Urban, och jag på färd västerut genom Norge. Med bil och trailerburen båt bar det iväg över Hardangervidda, genom kilometerlånga tunnlar i Strynfjället och utmed Europas djupaste sjö, Hornindalsvatn. Målet var Stad, eller rättare sagt farvattnen söder om denna Norges västligaste udde. Vi hade följaktligen vänt ryggen åt allt traditionellt midsommarfirande för att utmana Atlantens vattenmassor och dess invånare. Första svårigheten vid framkomsten var att hitta en sjösättningsramp. Strandzonen ingav till en början inga förhoppningar, då den endera bestod av kala klippor eller av mjuk sand. Till slut hittade vi i alla fall en gammal uppdragningsplats och kunde på murkna stockar rulla och baxa båten i vattnet. De inre kuststråken, som vi nu började orientera oss i, består av ett antal fjordarmar, öar och sund. Här hade vi räknat med att kunna bedriva ett hyfsat fiske i lä för envetna västvindar, men vår förhoppning var att vädret åtminstone skulle tillåta något tillfälle att pröva det s.k. Sildegapet längre ut i bukten. Vi inledde fiskandet i gattet till en trång fjordmynning. I avsaknad av agn fick vi hålla oss till pirk och upphängare. Tidvattenströmmen var stark, och det var svårt att hålla kontakt med botten redan vid 30 meter, trots att vi körde med tunga rundpirkar. Med hjälp av drivankaret lyckades vi någorlunda neutralisera krafterna från vind och ström, och kunde efter en stund inregistrera den första fisken, en torsk på drygt tre kilo. Dess kopparbruna färg skvallrade om ett liv i grunda vatten. Bergtorsk brukar denna variant kallas på svenska västkusten, medan norrmännen använder beteckningen taretorsk. Den från början relativt försynta västvinden tilltog i styrka utpå dagen. Alla planer på att gå ut på öppnare vatten fick skrinläggas. Inte ens i lä bakom några större öar kunde vi idka någon effektivare form av fiske. Helt lottlösa var vi dock inte när vi lade till vid en övergiven brygga för natten, men storleken på fisken var sannerligen inget att skryta över. När vi följande morgon viker kapellduken åt sidan får vi bekräftelse på, att intrycken av minskande sjöbrus varit korrekta. Tångbältet pulserar rofyllt i takt med mjuka dyningar och maneterna svävar förbi oantastade av vresiga vågor. Längre ut blir naturligtvis sjön grövre, men ändå betydligt lugnare än under gårdagen, varför vi bestämmer oss för att göra ett försök på öppet vatten. Ekolodet visar snart på drygt 200 meter, men enligt sjökortet ska här finnas grundtoppar på 30-40 meter. Man känner sig liten så här långt ut till sjöss. I norr pekar Stadlandet med sina branta berg rakt ut i havet, och västerut finns bara mil efter mil av ödsligt hav. Ja inte riktigt, ty emellanåt dyker konturerna av en lastbåt upp, och vid ett tillfälle skymtar vi ett av hurtigruttens svartvita fartyg. Vi gör några väl tilltagna lovar innan lodet visar upp de omisskännliga tecknen på en brant sluttning. Vid cirka 30 meters djup planar bottnen ut och fisket kan börja. Vi är nu försedda med musslor, vilka vi plockat på en ebbstrand i närheten av nattkvarteret, och agnar på varsitt pater noster-tackel. På detta djup är båtspöt ett ypperligt känselspröt, som vidarebefordrar minsta rörelse. Detta visar sig också vara behövligt, ty under den första halvtimmen är det enbart småfisk som ger sig till känna. Småhugg och avbetade krokar är legio. Det visar sig vara torsk och vitling under minimimåttet. Större byte tycks vara allestädes frånvarande. Så småningom börjar dock fisket vända sig till det bättre ungefär samtidigt som ekolodet indikerar ett stim småfisk i de övre vattenlagren. -Nu är småsejen här, konstaterar Urban. Få se om de inte kan locka hit större fisk. -Hugg! ropar jag till ögonblicket senare, gör mothugg och börjar veva in. Fisken är tung i rörelserna, säkert en torsk. Den följer motvilligt med uppåt, men tappar snart kraften. -En hygglig bit, fyra kilo kanske, framkastar jag i samma veva som fisken dunsar ner på durken. Just som jag krokar av får Urban hugg. Hans motståndare verkar ine vara så stor, men kämpar duktigt. Den jobbar sig ned i sidled och ger ibland löslina. På fem meters djup får vi syn på den, en långa, ringlande som en orm med linan runt kroppen. Landningen sker utan besvär, men trasslet som långan förorsakat tar flera minuter att reda ut. Båten har vid det här laget drivit ut på lite djupare vatten. Bottnen blir ojämnare och bottennappen fler. En storögd glyskolja fattar hug till mitt bete och får halvvägs uppe sällskap av en kilossej, som inte kunnat motstå mussla nummer två. Urban har nöjet att hala upp en havskatt, vilken med uppspärrat gap kämpar vildsint under stridens sista fas innan jag når den med kleppen. Vi sätter nu åter fart på snurran, kör tillbaka ett hundratal meter och låter båten driva över grundet ännu en gång. Nu verkar emellertid fisken vara försedd med munkorg. Urban blir lottlös så när som på en liten långa. Själv kan jag endast nottera en vitlinglyra i dvärgformat innan vi ger upp och styr ostvart mot Stadlandet. Vi passerar ett sjömärke, på vars topp två skarvar tronar, och bevittnar några knarrande lunnefåglars låga, snabba flykt över vattenytan. Annars är fågellivet knappast av den sorten att en ornitolog skulle få hjärtklappning. Mestadels är det skriande måsfåglar och fridfullt guppande ejderpar som ger sig till känna. Vi stannar till utanför Dragseidet, en dalgång som löper tvärs över Stadlandet. Här drog man tidigare över fiskebåtar med hjälp av slädar på en stensatt väg för att undvika Stadhavets stormar. Ett par långor anmäler sitt intresse, men någon verklig schvung över fisket vill det inte bli, varför vi fortsätter till ön Selja. Redan på långt håll skymtar vi öns sevärdhet, ruinerna efter ett benediktinerkloster uppfört år 1103. Vi går iland och spatserar runt på platsen. Klosterkyrkans torn är förvånansvärt väl bevarat och står som någon slags portalfigur bland resterna av murar och mindre byggnader. Gångar och gräsplättar, på vilka några får fridfullt betar, skapar kontrast och liv i stenlandskapet. Vi letar oss vidare bland lämningarna, vilka i terrasser söker sig uppför en bergssluttning, och kommer slutligen till S:t Sunnivas håla. Här dog enligt sägen en irländska kungadotter och tillika Vestlandets skyddshelgon, den heliga Sunniva. En stund senare sitter vi uppflugna på en liten stenkaj i klostrets närhet och avnjuter en måltid på stekt fisk. Båten ligger tryggt förankrad alldeles nedanför oss. Havet visar sig fortfarande från sin bästa sida, och vi kan njuta av en grandios solnedgång över en döende dyningssjö. Då vi vaknar i gryningen trummar regndropparna på kapellväven. Vinden har tilltagit avsevärt och havsbruset dränker alla ljud. Med möda manövrerar vi båten mellan kobbar och skär ut från ön. I ett brett sund mellan Selja och en annan ö vräker sig vinden över oss. Vi fäller upp det förliga kapellet och lyckas komma i lä bakom en udde, men det värsta kvarstår. För att komma tillbaka till bilen måste vi nämligen gå rakt mot vinden i ett långsmalt sund mellan land och en större ö. Urban tar skydd under kapellet medan jag sätter på mig allt som kan uppbringas av regnkläder och styr hemåt. Trots att jag står upp tvingas jag ideligen ducka för att inte bli helt förblindad och nerkyld av vattenkaskaderna som kastas mot mig. Med knapp styrfart kämpar vi oss långsamt mot sjö och vind. Man brukar säga att besättningen oftast ger upp före båten, men jag är ändå orolig över att något vågberg ska vräka oss över ända. Lyckligtvis har vi inte mer än en sjömil förrän vi kommer i lä, men den sträckan tar oss en dryg timme. Ironiskt nog börjar ovädret avta redan någon timme senare, men då är vi redan stadda på hemresa. Vi stannar till som hastigast där vägen passerar över en bergsknalle och får en sista glimt av arkipelagen, där ett obändigt hav möter en envis kust. © Text o foto: Erik Widén

Reportage inskickat till Havsfiskeguiden © Text o foto: Erik Widén Tack för din medverkan. ‹‹ Tillbaka